Fredag - Markus första arbetslösa dag. Äntligen känner han att han mår bra och känner sig fri! Efter jobbet åker jag iväg och lämnar tonårsgrabb i stan för att samtidigt hämta upp Markus. Vi åker till butiken Spara för att köpa lite fredagsgott och när vi väl står i korsningen för att köra hemåt, så händer det. Framför våra ögon kör psykolog-tanten rakt ut och kolliderar med unga-tjejen. Vilket i sin tur resulterade i att även vi blir påkörda. Min första kombinerade tanke var - jag måste ut och se om de är skadade/hoppas det inte är en massa blod, för då måste jag ta hand om Markus. Men de hade klarat sig bra. Unga-tjejen hade slagit i pannan och knät, medan psykolog-tanten var helt intakt. Jag stod och kramade om unga-tjejen och försökte lugna henne. Markus försökte få psykolog-tanten att förstå att en skadeanmälan inte var det mest väsentliga för tillfället utan att få unga-tjejen under vård. Jag plockade fram mobilen och slog det magiska numret 112. Förklarade att en trafikolycka inträffat, men inga större personskador var synliga. Efter några minuter frågar 112-killen, "är du möjligen sjuksköterskeutbildad?". Nej, svarar jag och börjar fundera på stoppa blödningar, mun-mot-mun-metoden, chocktillstånd osv. Jo, jag kan det om jag måste (var ju beredd att få liv i en liten pojke på badhuset en gång, men tack och lov slapp jag den erfarenheten). I alla fall så säger 112-killen, "det verkar så eftersom du är så lugn och så exakt i de uppgifter du lämnar!". Jag fnittrar till tacksamt och kontrar med - du skulle veta hur jag känner inombords. Ja jösses vilka blandade känslor jag hade inom mig. Jag fick en rejäl flashback av olyckan för några år sedan, på samma gång som jag tröstade unga-tjejen. Efter några minuter kommer i alla fall polis, ambulans och räddningstjänst. Allt flöt på bra och vi var de sista att lämna platsen eftersom vi lämnade vårt vittnesmål. Vår bil hade fått sig en toutch på vänster framkant, intryckt dimljus och repor, men fullt körbar.